En helt galen brunett , när hennes tankar blir till ord !

Jag kommer aldrig glömma den dagen , det var varmt ute , en av dem finaste dagarna i sommras.

Jag kommer iihåg att jag skulle till henne innan jag började jobba den här dagen.
Hon står och gråter samtidigt som hon diskar och säger de man aldrig vill höra sin mamma säga , Ellinor , jag har en tumör i huvudet - Jag vet inte vad jag ska göra ?!
Läkaren ringde och berättade nu.

Jag kommer ihåg min reaktion , jag blev galen !

jag fårgade inte hur det kändes för henne utan jag blev arg . Hon förkladade att läkaren hade ringt och pratat i läkar termer.

jag försökte ringa till Sjukhuset i Eksjö för att få tag på läkaren som ringde till henne men sköterskerna på sjukhuset sa att han hade gått för dagen.
Tänk att bara på någon minut kan allt hela livet hela världsbilden förstöras. !
jag grät hela den natten , ringde mig sjuk till jobbet dagen efter och förstod nog inte riktigt vad de var som igentligen hände ,

 

Jag kommer inte ihåg så mycket av hela resan , hon blev sjukskriven kände att hon inte längre orkade och ville inte ut och träffa andra människor , hon sa att hon skämdes.

månaderna fick och hon fick tid för opration i Linköping , den gick bra hon blev förflyttad ner till Eksjö igen.
låg där några dagar jag och min bror var och hälsade på henne. Hon var svullen i ansiktet och stygn genom hela huvudet fårn öra till öra . Den här läkaren som hade gett henne beskedet kom in till henne och bad om ursäkt och sa att det inte var meningen att göra henne rädd och det var ett misstag han gjort.

 

dagnara gick och hon fick åka hem , långtidsjukskrivning kallade dem det .
Jag kallar det döden  . det var någonstans där min mamma , min aktiva mamma med glimten i ögat , nära till skratt och alltid ville hjälpa till försvann.

jag vill inte helhetsförklara henne innan vi hade våra bråk sånt som mor och dotter alltid har , men hon var iaf min mamma och jag ville hela tiden göra henne stolt.

 

Nu har ett gått flera månander och vi pratar kanppt med varnadra längre , jag känner henne inte. jag har kanske förmycket med mitt egna , jobb , ny kärlek , mina vänner och mina fritidsintressen.

På något sätt känner jag mig sviken , sviken av henne som lärde mig vara stark och visar mig en annan sida jag aldrig har sett. Kanske finns det någon mening med det här med ?

Kommer hon någonsin komma tillbaka ?